BILIX

M börjar bli förkyld, så jag vågar knappt vara i samma
rum som honom. Tänk om det är svininfluensan?!
Hoppas att det inte är, för jag pallar inte! Jag har ju inte
ens nånstans att fly!
Och eftersom att jag håller mig på avstånd från M, så
känner jag mig väldigt ensam och övergiven.
Jag har ju Cleo, men jag saknar M. Jättemycket.

Sen så är det ju så när man får barn, att man får ju inte
samma tid med varandra som man en gång hade.
Fast vi har nog mer tid än vad andra nyblivna föräldrar har.
Cleo är ju så himla snäll, och gör mest bara väsen av sig
när hon är hungrig eller vill ha närhet, vilket hon visserligen
har nästan hela dagarna. Men är hon nöjd, så är jag nöjd.

Sen är det mycket känslor och hormoner, och man
har börjat se livet ur ett annat perspektiv.
Samtidigt som det är underbart, så är det omtumlande
och ganska skrämmande faktiskt.
Men livet är ju så. Omtumlande och skrämmande, och
aldeless underbart!

Nej, ska väl se till att hitta nåt att äta.

Nyvaken Cleo i sjalen <3




Hejdå.