Long time no see!
Tjena!
Jag tror att jag ska börja uppdatera här igen.
Inte för att det händer så värst mycket spännande
i mitt liv, men ändå.
Ja, det är ju en evighet sen jag skrev. Och det har
ju hänt lite sen dess.
Vi har hunnit flytta - igen. Och vi stormtrivs och det
bästa är nog att jag har fått så helt underbart goa
vänner, tack vare att vi flyttade hit.
Och så har ju lilla Cleohjärtat hunnit bli nästan hela
16 månader! Kan inte fatta att det gått så fort.
Känns som att det var nyss jag skrev att vattnet gått
och allt som hör där till. Det är nu man förstår att alla
vuxna, när man var liten, hela tiden sa att man blivit
så stor och att tiden går så fort. Det säger jag själv
minst en gång om dagen tror jag.
Cleo har också hunnit börja på dagis och jag pluggar
för fullt. Det är mycket nu och jag är ganska stressad
över det. Men det går. Och ovan på det så jobbar jag
numer som tim.vikarie inom äldreomsorgen, och på
tisdag ska jag på anställningsintervju! Spännande!
Ni måste hålla en tumme för mig!
Jag och M har ju också hunnit förlova oss! 16 oktober
på Bishops arms i Stockholm skedde det. Behöver jag
ens säga att jag är lycklig?
Ptjaa... Annars så... vet jag inte.
I'm back! Tror jag.
Jag och mitt Cleohjärta på skogspromenad i Jokkmokk september 2010
Borra, borra, fixa, fixa!
Dag nummer två på fixarhelgen.
Usch, jag som inte ens vill eller orkar, egentligen.
Men jag måste. Vi måste.
Igår var en så himla rutten dag. Jag var på ruttet
humör och Cleo var på ruttet humör. Sen kom M
hem och blev på ruttet humör.
Lite av det ruttna humöret hänger kvar än. I alla
fall när det gäller mig. Hoppas på att det går över.
Och sen finns det en möjlighet som jag gärna vill
ta vara på, men det krävs lite diskussion mellan
mig och M i så fall.
Håll tummarna!
Valborg.
Var är solen?
Jag hade ju planerat en mysdag i solen, men
jag kan inte se någon sol... Nåja, den kanske
dyker upp snart. Man kan ju hoppas.
Idag är det ju alltså valborg. Och jag är vill
gärna hålla fast vid traditioner, så jag vill gå
och titta på någon eld. Mest för Cleo's skull.
Men vi får se om M har lust. Det är inte säkert.
Jävligt intressant inlägg det här blev.
Spiderchick borde fatta!
Ja, jag är med i en tävling på hennes blogg där man kan
vinna två göteborgspass.
Hon om någon borde fatta att jag behöver vinna.
Kan vi inte stanna klockan lite?
Har just sökt förskoleplats åt min lilla fina Cleo.
Känns jätteläskigt. Jag hade helst varit hemma
med henne tills hon är 2-3, men om jag någon
gång ska bli färdig med min utbildning, så måste
vi tyvärr sätta henne på förskola redan till hösten.
Och så räcker inte föräldradagarna så länge som
jag hade viljat stanna hemma. Så då får det bli
såhär.
Men det är typ 4 månader kvar.
Shit. 4 ynka månader.
Kan vi inte stanna klockan lite?
Jag vet vad jag behöver.
Jag vill att min familj (alltså inte jag-m-och-cleo-familjen)
ska vara normal och funka som andras familjer.
Jag vill ha sammanboende föräldrar som man kan åka och
hälsa på när lusten faller in.
Jag vill åka dit och grilla, gå på promenader med mamma,
sova kvar en natt och få sovmorgon och frukost och en heldag
med familjen.
Jag vill äta mysiga familjemiddagar och vara välkommen
när som.
Jag vill inte behöva tjata eller planera långt i förväg, när man
ska se. Och jag vill gärna att, när man väl träffas, ens
föräldrar ska ha tid för en.
Jag vill inte ha en snabbvisit där man inte ens tar av sig
skorna, fast golvet blivit noggrant skurat stunden innan.
Jag vill också ha en ursäkt. Jag vill också får saker och
bli bjuden på middagar...
Men nu ser ju verkligheten lite annorlunda ut.
Det är sådana här gånger som jag saknar min pappa massor.
Förbannat också!
Nu är även jag sjuk.
TACK SÅ JÄVLA MYCKET!
Usch. Mår som crap. Ont i kroppen och snoret rinner.
Jag nyser typ 100 gånger i timmen och jag har ont
i halsen. Känner mig sjukt hängig.
Men det positiva är att Cleo mår bättre. Så vi hoppas
att hon snart är helt frisk.
Nej. Usch. Nu ska jag kramas med M lite och titta på
spökprogrammen. Sen ska jag sova.
God natt.
TACK SÅ JÄVLA MYCKET!
Usch. Mår som crap. Ont i kroppen och snoret rinner.
Jag nyser typ 100 gånger i timmen och jag har ont
i halsen. Känner mig sjukt hängig.
Men det positiva är att Cleo mår bättre. Så vi hoppas
att hon snart är helt frisk.
Nej. Usch. Nu ska jag kramas med M lite och titta på
spökprogrammen. Sen ska jag sova.
God natt.
Städa städa, varje lördag...
BLÄ.
Jag har verkligen ingen lust. Men det ser
ut som skit här. Och då drog vi en ordentlig
röjning förra helgen. Hur kan det bli så stökigt
och dammigt på en vecka? Jag fattar inte.
Nåja.
Det är ingen idé att skjuta upp det. Bara sätta
igång liksom.
Fast jag är grymt hungrig, så jag borde hitta nåt
att slänga i mig först.
100303
Jag hade hellre tillbringat dagen såhär.
Jag har verkligen ingen lust. Men det ser
ut som skit här. Och då drog vi en ordentlig
röjning förra helgen. Hur kan det bli så stökigt
och dammigt på en vecka? Jag fattar inte.
Nåja.
Det är ingen idé att skjuta upp det. Bara sätta
igång liksom.
Fast jag är grymt hungrig, så jag borde hitta nåt
att slänga i mig först.
100303
Jag hade hellre tillbringat dagen såhär.
12 mars 2000
Det är ett datum jag aldrig kommer glömma.
Ett datum som jag både vill glömma, men ändå
minnas i detalj.
Det datumet gör så ont i mig. År efter år.
Man räknar liksom. 1 år. 2 år. 3 år. Och så helt
plötsligt upptäcker man att det gått ett decennium.
10 år.
Några gamla vänner ha skrivit till mig på facebook
och dom minns att jag, dagen efter, alltså
den 13 mars 2000, åkte till Romme med skolan.
Ja, det gjorde jag. Och det ångrar jag inte för en
sekund.
Kalla mig knäpp, men jag ville åka. Jag behövde åka,
för det var vad min pappa ville att jag skulle göra.
Jag kan inte påstå att jag minns speciellt mycket av
den dagen. Jag minns precis innan vi åkte. Jag minns
att vi stod utanför bussen och jag berättade för mina
kompisar och min lärare. Jag bröt ihop.
Jag minns att jag inte tyckte det var så svårt att åka
skidor. Det var ju första gången. Jag tror än idag
att det var pappa som hjälpte mig.
Sen minns jag inte så mycket mer. Jo. Jag minns att
killarna var så snälla mot mig hela dagen. Några kramade
mig till och med. Många kramade mig.
Men mest av allt så minna jag smärtan, saknaden, chocken
och sorgen. För den sitter i, än idag.
Jag älskar dig, pappa. Jag saknar dig så det gör ont.
Vila i frid. Vi ses på andra sidan.
Ett datum som jag både vill glömma, men ändå
minnas i detalj.
Det datumet gör så ont i mig. År efter år.
Man räknar liksom. 1 år. 2 år. 3 år. Och så helt
plötsligt upptäcker man att det gått ett decennium.
10 år.
Några gamla vänner ha skrivit till mig på facebook
och dom minns att jag, dagen efter, alltså
den 13 mars 2000, åkte till Romme med skolan.
Ja, det gjorde jag. Och det ångrar jag inte för en
sekund.
Kalla mig knäpp, men jag ville åka. Jag behövde åka,
för det var vad min pappa ville att jag skulle göra.
Jag kan inte påstå att jag minns speciellt mycket av
den dagen. Jag minns precis innan vi åkte. Jag minns
att vi stod utanför bussen och jag berättade för mina
kompisar och min lärare. Jag bröt ihop.
Jag minns att jag inte tyckte det var så svårt att åka
skidor. Det var ju första gången. Jag tror än idag
att det var pappa som hjälpte mig.
Sen minns jag inte så mycket mer. Jo. Jag minns att
killarna var så snälla mot mig hela dagen. Några kramade
mig till och med. Många kramade mig.
Men mest av allt så minna jag smärtan, saknaden, chocken
och sorgen. För den sitter i, än idag.
Jag älskar dig, pappa. Jag saknar dig så det gör ont.
Vila i frid. Vi ses på andra sidan.
Febernätter = trött.
Inatt hade min lilla fina feber. Igen. Jag trodde att
hon var på bättringsvägen igår kväll, men icke.
Inatt vaknade jag av min lilla bebis som var helt
otröstlig. Jag tog upp henne och hon var då jätte-
varm.
Pyjamasen åkte av och blöjan byttes. Sen kramades
vi en lång, lång stund. Sen låg vi och myste och
ammade, och sen, tillslut, somnade hon om.
Jag, däremot, hade svårt att somna om, men lyckades
tillslut. Men då vaknade min lilla igen.
Och så höll det på. Hela natten och morgonen.
Så man kan väl säga att jag är ganska trött idag.
Men snart är det läggdags! Jiho!
hon var på bättringsvägen igår kväll, men icke.
Inatt vaknade jag av min lilla bebis som var helt
otröstlig. Jag tog upp henne och hon var då jätte-
varm.
Pyjamasen åkte av och blöjan byttes. Sen kramades
vi en lång, lång stund. Sen låg vi och myste och
ammade, och sen, tillslut, somnade hon om.
Jag, däremot, hade svårt att somna om, men lyckades
tillslut. Men då vaknade min lilla igen.
Och så höll det på. Hela natten och morgonen.
Så man kan väl säga att jag är ganska trött idag.
Men snart är det läggdags! Jiho!
Ny design, igen?
I know. Jag är skitjobbig. Men jag trivs verkligen
inte med designen jag har nu. Blä. Grönt liksom.
Det är väl inte jag?
Nej, det blir till att fixa den.
Förlåt.
Nu så! Nu är jag nöjd. Igen. Tror jag.
Haha!
Säg till om ni hittar nåt fel bara!
inte med designen jag har nu. Blä. Grönt liksom.
Det är väl inte jag?
Nej, det blir till att fixa den.
Förlåt.
Nu så! Nu är jag nöjd. Igen. Tror jag.
Haha!
Säg till om ni hittar nåt fel bara!
Angående videobloggen.
Det är min älskade sambo, M, som gjort filmen.
All heder till honom! ♥
All heder till honom! ♥
my first, my thing, my everthing
Ont i hjärtat.
Vet ni vad jag inte gillar?
Jag gillar inte månaderna januari, februari och
jag fullkomligt avskyr mars.
För mig är dessa månader sorgens och eländenas
månader. Januari är väl okej. Februari lite, lite värre.
Men mars... Mars borde inte ens få finnas med i
kalendern.
Det kanske inte är så farligt med januari och februari
när jag tänker efter. Mars kanske inte heller är helt
hemsk.
Men årstiden. Fyfan. Bara elände! Allt är grått och trist.
Det är kallt och våren känns väldigt avlägsen.
Man har ingen lust att gå ut. Man har ingen lust att göra
något.
Och så har vi 12 mars. Sorgens och smärtans dag.
Dagen då min älskade pappa dog. Och i år är det
10 år sedan han lämnade oss. Det gör fruktansvärt ont.
Och idag fick jag reda på något som smärtar det också.
"Inget är hugget i sten" sägs det, men jag tror att det
åtminstone är ristat på den förbaskade stenen. Bögsten.
Jag gillar inte stenen överhuvudtaget. Och inte det som är
ristat, hugget eller ens skrivet, på den jävla stenen.
Vad gör jag då, liksom?
Jag muntrar upp hela detta eländiga inlägg med en bild.
Med min lycka ♥
No action.
Jag orkar helt enkelt inte blogga just nu.
Jag har inget att blogga om. Eller, det har jag
kanske egentligen, men inget av värde, eller
som jag vill skriva om för allmänheten.
Jag har ont, jag är trött och jag är lite... jag vet
inte.
Så nu vet ni.
Bjuder i alla fall på en bild.
Jag har inget att blogga om. Eller, det har jag
kanske egentligen, men inget av värde, eller
som jag vill skriva om för allmänheten.
Jag har ont, jag är trött och jag är lite... jag vet
inte.
Så nu vet ni.
Bjuder i alla fall på en bild.
Ca 6 timmars väntan.
Idag stod jag inte ut mer. Smärtan, som jag har,
hade (och har) eskalerat till othärdigt. Så jag
ringde min underbara Sara och bar henne följa
med till akuten.
Så 14.15 kom vi in till akuten. Vi fick vänta fram
till ca 20.00 och då fick vi träffa doktorn.
Ca 21.00 var jag hemma igen. Och smärtan är kvar.
M hade Cleo hela dagen, och det har gått jättebra.
Hon åt gröten (som jag sedan såg var väldigt klumpig)
som M gjorde till henne. Så hon har klarat sig på
en rejäl amning vid 13.30, och ca 10 ml ersättning,
och en ganska så redig portion gröt idag.
Men herregud vad jag har saknat henne, och M, idag!
När jag kom hem så ammade vi, och fy fan vad jag
älskar det! Vara nära min lilla fina, och bara mysa.
Usch för att vara ifrån henne en hel dag!
Nåja. Besöket på akuten gav inte så mycket. Fick
smärtstillande utskrivet, och en bedövningssalva.
Men tyvärr kunde inte (den underbara) doktorn svara
på vad det är. Så en mer omfattande utredning skall
göras.
Jag får panik av att ha såhär ont!
Förhoppningsvis får jag snart veta vad det beror på,
och kan förhoppningsvis få behandling för det.
Nej. Nu orkar jag inte skriva mer. Nu ska jag mysa med
mina finaste igen!
hade (och har) eskalerat till othärdigt. Så jag
ringde min underbara Sara och bar henne följa
med till akuten.
Så 14.15 kom vi in till akuten. Vi fick vänta fram
till ca 20.00 och då fick vi träffa doktorn.
Ca 21.00 var jag hemma igen. Och smärtan är kvar.
M hade Cleo hela dagen, och det har gått jättebra.
Hon åt gröten (som jag sedan såg var väldigt klumpig)
som M gjorde till henne. Så hon har klarat sig på
en rejäl amning vid 13.30, och ca 10 ml ersättning,
och en ganska så redig portion gröt idag.
Men herregud vad jag har saknat henne, och M, idag!
När jag kom hem så ammade vi, och fy fan vad jag
älskar det! Vara nära min lilla fina, och bara mysa.
Usch för att vara ifrån henne en hel dag!
Nåja. Besöket på akuten gav inte så mycket. Fick
smärtstillande utskrivet, och en bedövningssalva.
Men tyvärr kunde inte (den underbara) doktorn svara
på vad det är. Så en mer omfattande utredning skall
göras.
Jag får panik av att ha såhär ont!
Förhoppningsvis får jag snart veta vad det beror på,
och kan förhoppningsvis få behandling för det.
Nej. Nu orkar jag inte skriva mer. Nu ska jag mysa med
mina finaste igen!
Bloggstrul.
Som dom flesta vet så håller blogg.se på att fixar
och trixar, och det har varit lite strul med bloggen
idag.
Och nu i ett par dagar så har inte jag kunnat
kommentera någon annans bloggar, som har
blogg.se. Det kommer bara upp den här verifierings-
rutan, med text man ska fylla i. Jag fyller i den, helt
korrekt, och trycker skicka. Men då kommer det upp
en annan ruta där det står att jag har "sessions fel"
eller nåt.
Så bli inte ledsna om jag inte kommenterar tillbaka,
för jag försöker, men det vill inte funka.
(Och hur ont ska man ha för att ha rätt att få hjäp?)
och trixar, och det har varit lite strul med bloggen
idag.
Och nu i ett par dagar så har inte jag kunnat
kommentera någon annans bloggar, som har
blogg.se. Det kommer bara upp den här verifierings-
rutan, med text man ska fylla i. Jag fyller i den, helt
korrekt, och trycker skicka. Men då kommer det upp
en annan ruta där det står att jag har "sessions fel"
eller nåt.
Så bli inte ledsna om jag inte kommenterar tillbaka,
för jag försöker, men det vill inte funka.
(Och hur ont ska man ha för att ha rätt att få hjäp?)
Ang. sjalen.
Frida: Japp, sjalen finns kvar. Här är en länk till
vad det är för sjal: http://www.tinytots.se/Article.aspx?art=1010.
Färgen är ljusgrå.
(Mailfunktionen finns en liten bit ner på bloggen, på höger sida).
Om du fortfarande är intresserad, så kan du antingen maila med
hjälp av mailfunktionen, eller kommentera och
fylla i din mail (det är endast jag som kan se din mail) så kan
vi ta allt det praktiska där. Kan även maila bilder då, om du vill.
:D
Sjuk vård.
Japp. Sjuk vård. Sjukvården är sjuk. Så måste
det helt enkelt vara.
Jag är frustrerad. Jag är besviken. Jag är skit
förbannad. Och jag är en aning panikslagen.
Jag lider av en väldigt otrevlig smärta, och har
haft den sedan förlossningen. Jag har sökt vård
X antal gånger (hann få frikort inom vården på
endast 4 månader, alltså har jag betalat över
900 kr för sjukvård på endast 4 månader) utan
att få hjälp.
Jag har gått på 4 antibiotika kurer, på 4 månader.
Jag har sökt akut och blivit ifrågasatt vad jag
överhuvudtaget gjorde där.
Jag har även fått en medicin, som inte har hjälpt
alls.
Häromdagen fick jag hem ett brev, där det står
att jag "uteblivit från en 'viktig undersökning", men
att jag "förmodligen inte ens behöver den då
besvären antagligen är borta nu".
Men saken är den att jag inte ens fått någon kallelse.
Och vem är den personen att sitta och säga att mina
besvär förmodligen är borta? Det vet ju inte den
personen ett skit om.
TACK!
Så jag ringde idag och berättade allt i korta drag och
sade att jag inte vet vad jag ska ta mig till för jag har
så ont.
Hon skulle ordna en tid till mig. "-Yes!" tänkte jag.
Trodde jag äntligen skulle få hjälp.
Jodå. 26/2 fick jag tid.
Jag ska alltså gå och ha såhär ont, utan att få hjälp,
i en månad till.
Det är ju helt sjukt.
Men imorgon är det jag som ringer dit och ställer
till med lite liv, så jag kanske kanske kan få hjälp
tidigare. Håll tummarna!
det helt enkelt vara.
Jag är frustrerad. Jag är besviken. Jag är skit
förbannad. Och jag är en aning panikslagen.
Jag lider av en väldigt otrevlig smärta, och har
haft den sedan förlossningen. Jag har sökt vård
X antal gånger (hann få frikort inom vården på
endast 4 månader, alltså har jag betalat över
900 kr för sjukvård på endast 4 månader) utan
att få hjälp.
Jag har gått på 4 antibiotika kurer, på 4 månader.
Jag har sökt akut och blivit ifrågasatt vad jag
överhuvudtaget gjorde där.
Jag har även fått en medicin, som inte har hjälpt
alls.
Häromdagen fick jag hem ett brev, där det står
att jag "uteblivit från en 'viktig undersökning", men
att jag "förmodligen inte ens behöver den då
besvären antagligen är borta nu".
Men saken är den att jag inte ens fått någon kallelse.
Och vem är den personen att sitta och säga att mina
besvär förmodligen är borta? Det vet ju inte den
personen ett skit om.
TACK!
Så jag ringde idag och berättade allt i korta drag och
sade att jag inte vet vad jag ska ta mig till för jag har
så ont.
Hon skulle ordna en tid till mig. "-Yes!" tänkte jag.
Trodde jag äntligen skulle få hjälp.
Jodå. 26/2 fick jag tid.
Jag ska alltså gå och ha såhär ont, utan att få hjälp,
i en månad till.
Det är ju helt sjukt.
Men imorgon är det jag som ringer dit och ställer
till med lite liv, så jag kanske kanske kan få hjälp
tidigare. Håll tummarna!
Tarmarna spökar.
Haha! Shit!
Nyss så rörde det sig ordentligt, långt ner i magen
på mig och jag fnissade till. Jag vände mit mot M
och sa:
- Hade jag inte vetat bättre så hade jag varit säker
på att jag just kände en spark i min mage!
Tänk att tarmrörelser, eller bubblor eller nervryck,
eller vad det nu var, kan vara så likt en liten bebis-
rörelse.
Detta är alltså ett vanligt fenomen, när man fått barn.
Fantomsparkar, kallas det.
Rätt ballt ändå. För sparkarna i magen är det jag
saknar mest med graviditeten. Och längtan, och att
veta att min lilla skatt fanns där inne och snart kommer
till oss.
Nej, här blir inga barn gjorda! (Inte än på ett par år
i alla fall!)
Nyss så rörde det sig ordentligt, långt ner i magen
på mig och jag fnissade till. Jag vände mit mot M
och sa:
- Hade jag inte vetat bättre så hade jag varit säker
på att jag just kände en spark i min mage!
Tänk att tarmrörelser, eller bubblor eller nervryck,
eller vad det nu var, kan vara så likt en liten bebis-
rörelse.
Detta är alltså ett vanligt fenomen, när man fått barn.
Fantomsparkar, kallas det.
Rätt ballt ändå. För sparkarna i magen är det jag
saknar mest med graviditeten. Och längtan, och att
veta att min lilla skatt fanns där inne och snart kommer
till oss.
Nej, här blir inga barn gjorda! (Inte än på ett par år
i alla fall!)
