BILIX

Vissa klockslag som uppges nedan stämmer inte.
Detta beror på att jag inte hade någon tidsuppfattning under förlossningen.  
HÄR kan du läsa om dom tider som inte stämmer!

---

Jag vaknade tidigt på morgonen, runt 05.15-05.20, efter bara någon timmes sömn på torsdagen 20/8, för att kissa. När jag kissat klart så känner jag hur något liksom "släpper", och det börjar rinna.
"Undrar om det där var vattnet?" tänkte jag och satt kvar en stund. Jag kollade ner i toan, och såg att något slemmigt låg där. "Slemproppen!" tänkte jag och blev genast lite mer hoppfull!
Det fortsatte att droppa, från mig, så jag konstaterade att det var vattnet som gått.
Jag satte en binda i trosorna, som fylldes rätt snabbt, och smög in i sovrummet och väckte Micke. 
"-Mitt vatten gick nog nyss!" sa jag till honom. Hen sa bara "-Jaha, då måste du väl ringa in då". 

Anledningen till hans brist på entusiasm var för att vi hade fått vara in till förlossningen ett par gånger redan på grund av olika anledningar. 
Första gången var för att jag mådde dåligt. Andra gången var för att jag hade sjukt ont i vänster sida, men det var inget fel. 
Tredje gången var för återkontroll av min onda vänstra sida och att jag mådde pissdåligt. Inget konstigt. Men doktorn gjorde en hinnsvepning på mig, jag var då öppen 1 cm, och hon ville göra en viktuppskattning på Cleo, så vi gjorde ett ultraljud, och det visade att jag hade lite vatten.
 
Hur som helst så ringde jag in till förlossningen runt 06.30-07.00. Vi fick komma in på kontroll, men jag var fortfarande bara öppen 1 cm, som dagrna innan då jag fick en hinnsvepning. Vi fick åka hem och invänta värkar, men fick tid för återkontroll kl 16.00.
Inget hade hänt då heller. Fick åka hem och komma tillbaka kl 9.00, dagen efter, 21/8, för återkontroll.
Inget hade hänt, mer än lite förvärkar under natten. Jag var då helt knäckt och hade så ont av foglossning och andra diverse trevliga krämpor och förvärkar, och så var jag helt slut psykiskt och less på att bara gå och vänta.
Så doktorn sa, lite menande och uppmanande, att han kunde sätta igång mig om jag ville det, men jag kunde också vänta, om jag föredrog det. Efter att ha pratat med sambon och med barnmorskan så kom vi fram till att det bästa var att sätta igång mig, eftersom att inget hänt på över ett dygn. Bara små förvärkar. Detta höll läkaren med om!

Droppet sattes runt 11-snåret. Först kände jag ingenting. Inte mer än mina vanliga förvärkar. 
Men efter ett tag kom dom. Shit vilka värkar! Haha, men det var häftigt!
Jag fick hjälp av min underbara barnmorska, Anki, att andas igenom värkarna, men efter ett tag så fick jag börja med lustgas. Oj vilken livboj det blev!
Efter första andetagen så säger jag till Anki:
"-Jag känner mig aspackad!"
"-Det är bra! Det får man göra!" Sa Anki med ett skratt. Jag tror hon hört det förr! Haha!

Ungefär nu, så börjar jag tappa tidsbegreppet. För mig känns det som allt gick jättesnabbt, men det gjorde det tydligen inte. Haha. Men jag var så hög, så för mig känns det som allt är gjort på typ 3 timmar, när det egentligen kanske handlar om 10 timmar, efter att jag började med lustgasen.

Men efter ett tag ville dom ha mig uppe och gå för att skynda på det hela litegrann, och herregud! Jag trodde jag skulle dö av smärta utan min älskade lustgas! 
Väl inne på vårat rum igen slängde jag mig i sängen, så gott en höggravid i förlossningsarbete kan slänga sig, och greppade min älskade lustgas! 

Runt 17.30-tiden sattes edan. Ojojojo vilken underbar uppfinning den där edan är!
När edan skulle sättas, så låg jag i fosterställning, så gott jag kunde, och fick absolut inte röra mig om jag fick en värk. Lättare sagt än gjort. Och till råga på allt så blev jag kissnödig! 
"-Jag måste kissa!" Skrek jag. "-Kissa du! Det gör inget!" säger både barnmorskan och narkosläkaren. Så jag kissade, och grät, samtidigt.
När nålen väl stacks in i ryggen på mig så skrek jag:
"-AJ! Vad FAN göru där bak egentligen! Det gör ju ont! AAAAJ!"
När edan väl var satt, och allt var klart, så skulle en undersköterska hjälpa mig att byta nättrosa och maxibinda.
"-Förlååååt! Förlåt att jag har kissat ner mig! Jag vet ju hur jobbigt det är att behöva byta på vuxna! Jag känner mig som en gamling på ålderdomshem! Jag vet ju hur det är för dig! Jag har ju själv jobbat med sådant! Förlåååt!" Snyftar jag fram, hög på lustgasen.
Barnmorskan och undersköterska, och Micke, bara skrattar åt mig.
"-Det gör inget! Vi här ju här för att hjälpa dig!" Säger undersköterskan. Underbar var hon!

Cleo fick då skalpelektrod för att lättare kunna ha koll på henne. Och så ville dom ha mig ståendes på knä i sängen så att Cleo skulle komma neråt. Shit va arg jag var över detta!
Runt 22.45 så fick jag krystkänsla, men då var jag endast öppen 7-9 cm. Jag var alltså tvungen att hålla emot. Det var hemskt! Det var ju som en befrielse dom gånger jag inte kunde hålla mig och bara tröck på.
"-Du får inte trycka på nu! Du måste slappna av!" blev jag uppmanad om och om igen.
"Fattar dom inte att jag inte kan?!" tänkte jag, och jag tror till&med att jag sa det också.

Runt 00.35 konstaterades att jag var öppen 10 cm och att dom riktiga krystvärkarna hade börjat, så det var bara att sätta igång.
Men jag var helt slut. Jag tröck och tog i, men det hände inte så mycket.

Allt som händer under den här tiden är ganska rörig i min skalle.

Jag hade två barnmorskor och 2 undersköterskor under detta skede. 
Tillslut var en barnmorska tvungen att hänga över min mage och trycka så hårt hon kunde. I början hände det inte så mycket.
Nu ville jag bara dö, och jag sket i vad som hände.
"-Kom igen nu! Du måste ta i allt du kan! Du fixar det här!" Peppade dom hela tiden.
"-NEJ! Jag orkar inte mer! TA UT HENNE! JAG ORKAR INTE MER! Jag vill GÅ HEEEEM!" skrek jag. 
Dom ville inte att jag skulle skrika genom värkarna heller, dom ville att jag skulle använda den luften, kraften och energin till att krysta istället. Jag tyckte dom var dumma i huvudet, som inte fattade att jag måste skrika, annars skulle jag ju dö, eller spricka! 
Men sen tittade jag djupt in i min sambos ögon, i ett hopp om att han skulle läsa mina tankar om att jag inte orkade mer. Då sa han "-Kom igen nu! Du är jätteduktig!" Och då bestämde jag mig. Detta SKA gå!
Sugklockan rullades in och jag hade en värk och så sa jag bara "-Nu." och tog i allt vad jag hade!
För mig själv tänkte jag: "Nu skiter jag i om jag spricker ända bak till nacken. NU SKA HON UT!!!"

Efter mycket krystande av mig, och pressande av barnmorskan, och peppande av Micke så föddes hon!

090822 kl 02.02 föddes vår perfekta, underbara, älskade, fina Cleo!

Jag var bara minuten från att förlösas med sugklocka.
Cleo lades upp på min mage, bara några sekunder, för att sedan rusas ut, med Micke och en barnmorska, till barnakutrummet. Varför och vad som hände där, det vet jag inte.
Jag minns paniken. Jag frågade barnmorskan som var kvar med mig, om och om igen, vad som hände, vart mitt barn var. Hon försäkrade mig om att dom snart skulle komma in. Denna stund, detta ögonblick, känns som en evighet för mig.
Det enda jag har fått veta i efterhand är att det i alla fall inte var fara för hennes liv. Tyvärr var Micke så chockad, så han minns inte vad som gjordes där ute.

Efter ett par minuter så kommer Micke in med det vackraste världen har sett, i sin famn. Vår dotter. Hon lades på mitt bröst, och det är det underbaraste ögonblicket i hela mitt liv! Vilken lycka! Jag bara grät! Jag var så stolt, lättad och glad! Hon var äntligen här! Älskade underbara fina Cleohjärtat!

Hon var 50 cm lång och vägde 3280 gram. 10 fingrar och 10 tår. Med det allra finaste mörkar tjocka håret, näsan från mig och pannan från hennes pappa. Helt perfekt!



Jag älskar dig Cleohjärtat!



© Bilix 091124