BILIX

Jag ska nu skriva ett sådant där "kvälls-
grubbleri-inlägg". Det kan anses stötande
av vissa, men jag menar inte att göra någon
illa, eller kliva nån på tårna.

Jag har, någonstans, för ett tag (månader? år?) sen,
läst om en kvinna som hamnade i den mardrömslika
situationen att välja mellan att rädda sin mans liv, eller
sin bebis liv. Hon valde mannen. Jag vill minnas att det
var för att det var större chans för mannen att överleva,
än vad det var för bebisen.
Jag vill också minnas att en kommentar fanns med där,
som jag har funderat lite på. Jag vet inte om det var hon
själv som sade så, eller om det var någon annan som
kommenterat.
Men kommentaren löd ungefär:
"-Klart man väljer mannen, för honom finns det bara en av.
Men ett nytt barn är ju inte så svårt att fixa."

Men då tänker jag såhär: Men barnet finns det ju också
bara ett av!

Jag har också sett den kommentaren i sammanhanget
där någon förlorat sitt barn sent i graviditeten, eller i PSD.

Jag tycker att alla små barn som föds, är redan en liten
idivid. En person. Alla små barn har en egen personlighet
redan i magen. Det kan nog varenda kvinna som varit
gravid skriva under på.
Vissa är lugna, vissa är vilda. Vissa är envisa, och vissa
är mer "medgörliga".
Så därför tycker jag att en sådan kommentar, som att
man kan ju faktiskt bara fixa en ny bebis, när någon förlorat
sitt älskade barn, är helt sjuk!
Inte skulle man ju säga så om en treåring? Eller om en 10-åring?
Nej. Just det.

Ville bara få ur mig detta. Usch. Vill inte ens tänka på
detta hemska ämne.

Nu ska jag genast springa och pussa min älskade fina Cleo.
Hon är ju trots allt vaken...

Hejdå!