Funderingar om min förlossning.
Var ju på efterkontroll i tisdags. Fick mina
journalanteckningar från förlossningen med mig hem.
Shit vad jag inte hade koll på tiden.
Droppet, som fick igång förlossningen, sattes vid 11.30.
Jag började känna av värkarna runt 12.15, men då bara
som molvärk och stark mensvärk.
13.43 tycker jag värkarna kommer tätt. 15.20 får jag
gå upp och gå första gången.
Edan läggs runt 18.00-18.10.
Redan vid 17.30 tycker jag att det trycker på. 20.45
har jag mycket svårt att stå emot att krysta. Och då var
jag tydligen bara öppen 6-7 cm. 00.10 får jag krysta.
Så alltså mellan 17.30 till 00.10 har jag fått jobba med att
bara hålla emot att krysta!
23.30 står det att jag har väldigt svårt att stå emot att krysta
men att jag endast är öppn 7 cm.
Jag trodde krystkänslan började först runt 22.45 för mig,
men tydligen var det mycket tidigare.
Jag fick också, först nu, reda på att fostervattnet var svagt
grönfärgat. Vilket alltså tyder på att det förmodligen var bajs
i vattnet. Då är det ju inte så konstigt att jag hade 39,0 i feber
kl 00.07. Och jag har verkligen undrat varför jag fick feber.
Ingen har svarat på det. Men nu vet jag alltså.
Så tiderna som står i min förlossningsberättelse stämmer inte.
Men nu vet ni i alla fall.
Nej, nu ska jag amma min fina fina.
Hejdå!
Efterkontrollen! Bättre sent än aldrig!
Idag har jag och Cleo varit hos barnmorskan på efterkontroll.
Allt såg fint ut med mig, och barnmorskan tyckte Cleo var så
himla fin och söt. Jag fick massa beröm för att jag har gjort ett
så bra och fint "jobb". Haha!
Hur som helst så fick jag i alla fall svar på lite frågor som jag
haft om förlossningen. Tiderna jag skrivit i min förlossnings-
berättelse stämmer inte helt och fullt, och jag ska ändra
dom när jag orkar. Men idag orkar jag inte.
Jag fick också med mig alla journalerna hem, så jag ska snart
sätta mig och läsa igenom allting noga. Känns skönt. Det är ju
en del saker man har glömt, och en del saker som man miss-
uppfattat, under själva förlossningen, som jag grubblat på, men
som jag alltså nu slipper grubbla på.
Åh! Jag är så glad! Nu vill jag bara pussa på min fina Cleo, men
hon sover, och jag vill inte väcka henne.
Så jag går och pussar på M istället.
Hejdå!
Allt såg fint ut med mig, och barnmorskan tyckte Cleo var så
himla fin och söt. Jag fick massa beröm för att jag har gjort ett
så bra och fint "jobb". Haha!
Hur som helst så fick jag i alla fall svar på lite frågor som jag
haft om förlossningen. Tiderna jag skrivit i min förlossnings-
berättelse stämmer inte helt och fullt, och jag ska ändra
dom när jag orkar. Men idag orkar jag inte.
Jag fick också med mig alla journalerna hem, så jag ska snart
sätta mig och läsa igenom allting noga. Känns skönt. Det är ju
en del saker man har glömt, och en del saker som man miss-
uppfattat, under själva förlossningen, som jag grubblat på, men
som jag alltså nu slipper grubbla på.
Åh! Jag är så glad! Nu vill jag bara pussa på min fina Cleo, men
hon sover, och jag vill inte väcka henne.
Så jag går och pussar på M istället.
Hejdå!
Förlossningsberättelse - långa versionen!
Vissa klockslag som uppges nedan stämmer inte.
Detta beror på att jag inte hade någon tidsuppfattning under förlossningen.
HÄR kan du läsa om dom tider som inte stämmer!
Jag vaknade tidigt på morgonen, runt 05.15-05.20, efter bara någon timmes sömn på torsdagen 20/8, för att kissa. När jag kissat klart så känner jag hur något liksom "släpper", och det börjar rinna.
"Undrar om det där var vattnet?" tänkte jag och satt kvar en stund. Jag kollade ner i toan, och såg att något slemmigt låg där. "Slemproppen!" tänkte jag och blev genast lite mer hoppfull!
Det fortsatte att droppa, från mig, så jag konstaterade att det var vattnet som gått.
Jag satte en binda i trosorna, som fylldes rätt snabbt, och smög in i sovrummet och väckte Micke.
"-Mitt vatten gick nog nyss!" sa jag till honom. Hen sa bara "-Jaha, då måste du väl ringa in då".
Anledningen till hans brist på entusiasm var för att vi hade fått vara in till förlossningen ett par gånger redan på grund av olika anledningar.
Första gången var för att jag mådde dåligt. Andra gången var för att jag hade sjukt ont i vänster sida, men det var inget fel.
Tredje gången var för återkontroll av min onda vänstra sida och att jag mådde pissdåligt. Inget konstigt. Men doktorn gjorde en hinnsvepning på mig, jag var då öppen 1 cm, och hon ville göra en viktuppskattning på Cleo, så vi gjorde ett ultraljud, och det visade att jag hade lite vatten.
Hur som helst så ringde jag in till förlossningen runt 06.30-07.00. Vi fick komma in på kontroll, men jag var fortfarande bara öppen 1 cm, som dagrna innan då jag fick en hinnsvepning. Vi fick åka hem och invänta värkar, men fick tid för återkontroll kl 16.00.
Inget hade hänt då heller. Fick åka hem och komma tillbaka kl 9.00, dagen efter, 21/8, för återkontroll.
Inget hade hänt, mer än lite förvärkar under natten. Jag var då helt knäckt och hade så ont av foglossning och andra diverse trevliga krämpor och förvärkar, och så var jag helt slut psykiskt och less på att bara gå och vänta.
Så doktorn sa, lite menande och uppmanande, att han kunde sätta igång mig om jag ville det, men jag kunde också vänta, om jag föredrog det. Efter att ha pratat med sambon och med barnmorskan så kom vi fram till att det bästa var att sätta igång mig, eftersom att inget hänt på över ett dygn. Bara små förvärkar. Detta höll läkaren med om!
Droppet sattes runt 11-snåret. Först kände jag ingenting. Inte mer än mina vanliga förvärkar.
Men efter ett tag kom dom. Shit vilka värkar! Haha, men det var häftigt!
Jag fick hjälp av min underbara barnmorska, Anki, att andas igenom värkarna, men efter ett tag så fick jag börja med lustgas. Oj vilken livboj det blev!
Efter första andetagen så säger jag till Anki:
"-Jag känner mig aspackad!"
"-Det är bra! Det får man göra!" Sa Anki med ett skratt. Jag tror hon hört det förr! Haha!
Ungefär nu, så börjar jag tappa tidsbegreppet. För mig känns det som allt gick jättesnabbt, men det gjorde det tydligen inte. Haha. Men jag var så hög, så för mig känns det som allt är gjort på typ 3 timmar, när det egentligen kanske handlar om 10 timmar, efter att jag började med lustgasen.
Men efter ett tag ville dom ha mig uppe och gå för att skynda på det hela litegrann, och herregud! Jag trodde jag skulle dö av smärta utan min älskade lustgas!
Väl inne på vårat rum igen slängde jag mig i sängen, så gott en höggravid i förlossningsarbete kan slänga sig, och greppade min älskade lustgas!
Runt 17.30-tiden sattes edan. Ojojojo vilken underbar uppfinning den där edan är!
När edan skulle sättas, så låg jag i fosterställning, så gott jag kunde, och fick absolut inte röra mig om jag fick en värk. Lättare sagt än gjort. Och till råga på allt så blev jag kissnödig!
"-Jag måste kissa!" Skrek jag. "-Kissa du! Det gör inget!" säger både barnmorskan och narkosläkaren. Så jag kissade, och grät, samtidigt.
När nålen väl stacks in i ryggen på mig så skrek jag:
"-AJ! Vad FAN göru där bak egentligen! Det gör ju ont! AAAAJ!"
När edan väl var satt, och allt var klart, så skulle en undersköterska hjälpa mig att byta nättrosa och maxibinda.
"-Förlååååt! Förlåt att jag har kissat ner mig! Jag vet ju hur jobbigt det är att behöva byta på vuxna! Jag känner mig som en gamling på ålderdomshem! Jag vet ju hur det är för dig! Jag har ju själv jobbat med sådant! Förlåååt!" Snyftar jag fram, hög på lustgasen.
Barnmorskan och undersköterska, och Micke, bara skrattar åt mig.
"-Det gör inget! Vi här ju här för att hjälpa dig!" Säger undersköterskan. Underbar var hon!
Cleo fick då skalpelektrod för att lättare kunna ha koll på henne. Och så ville dom ha mig ståendes på knä i sängen så att Cleo skulle komma neråt. Shit va arg jag var över detta!
Runt 22.45 så fick jag krystkänsla, men då var jag endast öppen 7-9 cm. Jag var alltså tvungen att hålla emot. Det var hemskt! Det var ju som en befrielse dom gånger jag inte kunde hålla mig och bara tröck på.
"-Du får inte trycka på nu! Du måste slappna av!" blev jag uppmanad om och om igen.
"Fattar dom inte att jag inte kan?!" tänkte jag, och jag tror till&med att jag sa det också.
Runt 00.35 konstaterades att jag var öppen 10 cm och att dom riktiga krystvärkarna hade börjat, så det var bara att sätta igång.
Men jag var helt slut. Jag tröck och tog i, men det hände inte så mycket.
Allt som händer under den här tiden är ganska rörig i min skalle.
Jag hade två barnmorskor och 2 undersköterskor under detta skede.
Tillslut var en barnmorska tvungen att hänga över min mage och trycka så hårt hon kunde. I början hände det inte så mycket.
Nu ville jag bara dö, och jag sket i vad som hände.
"-Kom igen nu! Du måste ta i allt du kan! Du fixar det här!" Peppade dom hela tiden.
"-NEJ! Jag orkar inte mer! TA UT HENNE! JAG ORKAR INTE MER! Jag vill GÅ HEEEEM!" skrek jag.
Dom ville inte att jag skulle skrika genom värkarna heller, dom ville att jag skulle använda den luften, kraften och energin till att krysta istället. Jag tyckte dom var dumma i huvudet, som inte fattade att jag måste skrika, annars skulle jag ju dö, eller spricka!
Men sen tittade jag djupt in i min sambos ögon, i ett hopp om att han skulle läsa mina tankar om att jag inte orkade mer. Då sa han "-Kom igen nu! Du är jätteduktig!" Och då bestämde jag mig. Detta SKA gå!
Sugklockan rullades in och jag hade en värk och så sa jag bara "-Nu." och tog i allt vad jag hade!
För mig själv tänkte jag: "Nu skiter jag i om jag spricker ända bak till nacken. NU SKA HON UT!!!"
Efter mycket krystande av mig, och pressande av barnmorskan, och peppande av Micke så föddes hon!
090822 kl 02.02 föddes vår perfekta, underbara, älskade, fina Cleo!
Jag var bara minuten från att förlösas med sugklocka.
Cleo lades upp på min mage, bara några sekunder, för att sedan rusas ut, med Micke och en barnmorska, till barnakutrummet. Varför och vad som hände där, det vet jag inte.
Jag minns paniken. Jag frågade barnmorskan som var kvar med mig, om och om igen, vad som hände, vart mitt barn var. Hon försäkrade mig om att dom snart skulle komma in. Denna stund, detta ögonblick, känns som en evighet för mig.
Det enda jag har fått veta i efterhand är att det i alla fall inte var fara för hennes liv. Tyvärr var Micke så chockad, så han minns inte vad som gjordes där ute.
Efter ett par minuter så kommer Micke in med det vackraste världen har sett, i sin famn. Vår dotter. Hon lades på mitt bröst, och det är det underbaraste ögonblicket i hela mitt liv! Vilken lycka! Jag bara grät! Jag var så stolt, lättad och glad! Hon var äntligen här! Älskade underbara fina Cleohjärtat!
Hon var 50 cm lång och vägde 3280 gram. 10 fingrar och 10 tår. Med det allra finaste mörkar tjocka håret, näsan från mig och pannan från hennes pappa. Helt perfekt!
Jag älskar dig Cleohjärtat!
© Bilix 091124
Detta beror på att jag inte hade någon tidsuppfattning under förlossningen.
HÄR kan du läsa om dom tider som inte stämmer!
Jag vaknade tidigt på morgonen, runt 05.15-05.20, efter bara någon timmes sömn på torsdagen 20/8, för att kissa. När jag kissat klart så känner jag hur något liksom "släpper", och det börjar rinna.
"Undrar om det där var vattnet?" tänkte jag och satt kvar en stund. Jag kollade ner i toan, och såg att något slemmigt låg där. "Slemproppen!" tänkte jag och blev genast lite mer hoppfull!
Det fortsatte att droppa, från mig, så jag konstaterade att det var vattnet som gått.
Jag satte en binda i trosorna, som fylldes rätt snabbt, och smög in i sovrummet och väckte Micke.
"-Mitt vatten gick nog nyss!" sa jag till honom. Hen sa bara "-Jaha, då måste du väl ringa in då".
Anledningen till hans brist på entusiasm var för att vi hade fått vara in till förlossningen ett par gånger redan på grund av olika anledningar.
Första gången var för att jag mådde dåligt. Andra gången var för att jag hade sjukt ont i vänster sida, men det var inget fel.
Tredje gången var för återkontroll av min onda vänstra sida och att jag mådde pissdåligt. Inget konstigt. Men doktorn gjorde en hinnsvepning på mig, jag var då öppen 1 cm, och hon ville göra en viktuppskattning på Cleo, så vi gjorde ett ultraljud, och det visade att jag hade lite vatten.
Hur som helst så ringde jag in till förlossningen runt 06.30-07.00. Vi fick komma in på kontroll, men jag var fortfarande bara öppen 1 cm, som dagrna innan då jag fick en hinnsvepning. Vi fick åka hem och invänta värkar, men fick tid för återkontroll kl 16.00.
Inget hade hänt då heller. Fick åka hem och komma tillbaka kl 9.00, dagen efter, 21/8, för återkontroll.
Inget hade hänt, mer än lite förvärkar under natten. Jag var då helt knäckt och hade så ont av foglossning och andra diverse trevliga krämpor och förvärkar, och så var jag helt slut psykiskt och less på att bara gå och vänta.
Så doktorn sa, lite menande och uppmanande, att han kunde sätta igång mig om jag ville det, men jag kunde också vänta, om jag föredrog det. Efter att ha pratat med sambon och med barnmorskan så kom vi fram till att det bästa var att sätta igång mig, eftersom att inget hänt på över ett dygn. Bara små förvärkar. Detta höll läkaren med om!
Droppet sattes runt 11-snåret. Först kände jag ingenting. Inte mer än mina vanliga förvärkar.
Men efter ett tag kom dom. Shit vilka värkar! Haha, men det var häftigt!
Jag fick hjälp av min underbara barnmorska, Anki, att andas igenom värkarna, men efter ett tag så fick jag börja med lustgas. Oj vilken livboj det blev!
Efter första andetagen så säger jag till Anki:
"-Jag känner mig aspackad!"
"-Det är bra! Det får man göra!" Sa Anki med ett skratt. Jag tror hon hört det förr! Haha!
Ungefär nu, så börjar jag tappa tidsbegreppet. För mig känns det som allt gick jättesnabbt, men det gjorde det tydligen inte. Haha. Men jag var så hög, så för mig känns det som allt är gjort på typ 3 timmar, när det egentligen kanske handlar om 10 timmar, efter att jag började med lustgasen.
Men efter ett tag ville dom ha mig uppe och gå för att skynda på det hela litegrann, och herregud! Jag trodde jag skulle dö av smärta utan min älskade lustgas!
Väl inne på vårat rum igen slängde jag mig i sängen, så gott en höggravid i förlossningsarbete kan slänga sig, och greppade min älskade lustgas!
Runt 17.30-tiden sattes edan. Ojojojo vilken underbar uppfinning den där edan är!
När edan skulle sättas, så låg jag i fosterställning, så gott jag kunde, och fick absolut inte röra mig om jag fick en värk. Lättare sagt än gjort. Och till råga på allt så blev jag kissnödig!
"-Jag måste kissa!" Skrek jag. "-Kissa du! Det gör inget!" säger både barnmorskan och narkosläkaren. Så jag kissade, och grät, samtidigt.
När nålen väl stacks in i ryggen på mig så skrek jag:
"-AJ! Vad FAN göru där bak egentligen! Det gör ju ont! AAAAJ!"
När edan väl var satt, och allt var klart, så skulle en undersköterska hjälpa mig att byta nättrosa och maxibinda.
"-Förlååååt! Förlåt att jag har kissat ner mig! Jag vet ju hur jobbigt det är att behöva byta på vuxna! Jag känner mig som en gamling på ålderdomshem! Jag vet ju hur det är för dig! Jag har ju själv jobbat med sådant! Förlåååt!" Snyftar jag fram, hög på lustgasen.
Barnmorskan och undersköterska, och Micke, bara skrattar åt mig.
"-Det gör inget! Vi här ju här för att hjälpa dig!" Säger undersköterskan. Underbar var hon!
Cleo fick då skalpelektrod för att lättare kunna ha koll på henne. Och så ville dom ha mig ståendes på knä i sängen så att Cleo skulle komma neråt. Shit va arg jag var över detta!
Runt 22.45 så fick jag krystkänsla, men då var jag endast öppen 7-9 cm. Jag var alltså tvungen att hålla emot. Det var hemskt! Det var ju som en befrielse dom gånger jag inte kunde hålla mig och bara tröck på.
"-Du får inte trycka på nu! Du måste slappna av!" blev jag uppmanad om och om igen.
"Fattar dom inte att jag inte kan?!" tänkte jag, och jag tror till&med att jag sa det också.
Runt 00.35 konstaterades att jag var öppen 10 cm och att dom riktiga krystvärkarna hade börjat, så det var bara att sätta igång.
Men jag var helt slut. Jag tröck och tog i, men det hände inte så mycket.
Allt som händer under den här tiden är ganska rörig i min skalle.
Jag hade två barnmorskor och 2 undersköterskor under detta skede.
Tillslut var en barnmorska tvungen att hänga över min mage och trycka så hårt hon kunde. I början hände det inte så mycket.
Nu ville jag bara dö, och jag sket i vad som hände.
"-Kom igen nu! Du måste ta i allt du kan! Du fixar det här!" Peppade dom hela tiden.
"-NEJ! Jag orkar inte mer! TA UT HENNE! JAG ORKAR INTE MER! Jag vill GÅ HEEEEM!" skrek jag.
Dom ville inte att jag skulle skrika genom värkarna heller, dom ville att jag skulle använda den luften, kraften och energin till att krysta istället. Jag tyckte dom var dumma i huvudet, som inte fattade att jag måste skrika, annars skulle jag ju dö, eller spricka!
Men sen tittade jag djupt in i min sambos ögon, i ett hopp om att han skulle läsa mina tankar om att jag inte orkade mer. Då sa han "-Kom igen nu! Du är jätteduktig!" Och då bestämde jag mig. Detta SKA gå!
Sugklockan rullades in och jag hade en värk och så sa jag bara "-Nu." och tog i allt vad jag hade!
För mig själv tänkte jag: "Nu skiter jag i om jag spricker ända bak till nacken. NU SKA HON UT!!!"
Efter mycket krystande av mig, och pressande av barnmorskan, och peppande av Micke så föddes hon!
090822 kl 02.02 föddes vår perfekta, underbara, älskade, fina Cleo!
Jag var bara minuten från att förlösas med sugklocka.
Cleo lades upp på min mage, bara några sekunder, för att sedan rusas ut, med Micke och en barnmorska, till barnakutrummet. Varför och vad som hände där, det vet jag inte.
Jag minns paniken. Jag frågade barnmorskan som var kvar med mig, om och om igen, vad som hände, vart mitt barn var. Hon försäkrade mig om att dom snart skulle komma in. Denna stund, detta ögonblick, känns som en evighet för mig.
Det enda jag har fått veta i efterhand är att det i alla fall inte var fara för hennes liv. Tyvärr var Micke så chockad, så han minns inte vad som gjordes där ute.
Efter ett par minuter så kommer Micke in med det vackraste världen har sett, i sin famn. Vår dotter. Hon lades på mitt bröst, och det är det underbaraste ögonblicket i hela mitt liv! Vilken lycka! Jag bara grät! Jag var så stolt, lättad och glad! Hon var äntligen här! Älskade underbara fina Cleohjärtat!
Hon var 50 cm lång och vägde 3280 gram. 10 fingrar och 10 tår. Med det allra finaste mörkar tjocka håret, näsan från mig och pannan från hennes pappa. Helt perfekt!
Jag älskar dig Cleohjärtat!
© Bilix 091124
Minnen.
Jag sitter här och har en liten... jaa? Vad har jag?
Svacka? Nostalgitripp? Stund av nedstämdhet?
Saknad? Längtan? Lycka?
Jag sitter och kollar bilder och tänker tillbaka på
förlossningen. Jag har ju fortfarande ingen att
prata om den med, och jag har ännu inte hört av
barnmorskorna som var med under fölossningen.
Ska ringa till dom imorgon igen, och påminna om
att jag vill gå igenom den.
Jag blir alltid lika sentimental (där var ordet jag
sökte!) när jag tänker tillbaka på förlossningen
och tittar på bilderna. Jag vill liksom tillbaka. Jag
vill göra det igen! Jag vill få upp Cleo på magen
och bara känna den där lyckan igen.
Samtidigt som jag vill göra om, göra "rätt". Inte
för att jag gjorde nåt fel, men jag vill "starta" av
mig själv. Fast jag vet att jag gjorde ju det, i och
med att vattnet gick. Men jag vill att värkarna ska
komma av sig själv.
Och jag vill orkar krysta. Nog för att jag orkade,
för jag slapp ju sugklockan, men dom var ju tvugna
att hjälpa mig med yttre press, för att jag var helt
slut.
Jag vill ha kvar Cleo i rummet en längre stund än
bara nån minut, men det var ju nödvändigt att
springa iväg med henne en liten kortis.
Fast att först få ha henne på magen en sväng och
känna den där lyckan, för att sen vara panikslagen
för att dom sprang ut med henne en snabbis, och
undra vars mitt barn är, om allt är bra, var fan det
jobbigaste jag varit med om tror jag!
Men allt var ju bra, det var ju bara fostervatten som
dom var tvugna att få ur henne. Men det visste jag
ju inte just i den stunden.
Jaa... Minnen har vi gott om. Och jag är så glad över
att M faktiskt fotade så pass mycket, och att han
till&med filmade lite. Jag önskar nästan att han filmat
lite mer.
Nej. Nu ska jag nog gå och lägga mig med min
underbara familj som ligger inne i sovrummet och
sover så sött.
Jag älskar min Cleo och min M mer än något annat
i detta universum!
Hejdå!
Svacka? Nostalgitripp? Stund av nedstämdhet?
Saknad? Längtan? Lycka?
Jag sitter och kollar bilder och tänker tillbaka på
förlossningen. Jag har ju fortfarande ingen att
prata om den med, och jag har ännu inte hört av
barnmorskorna som var med under fölossningen.
Ska ringa till dom imorgon igen, och påminna om
att jag vill gå igenom den.
Jag blir alltid lika sentimental (där var ordet jag
sökte!) när jag tänker tillbaka på förlossningen
och tittar på bilderna. Jag vill liksom tillbaka. Jag
vill göra det igen! Jag vill få upp Cleo på magen
och bara känna den där lyckan igen.
Samtidigt som jag vill göra om, göra "rätt". Inte
för att jag gjorde nåt fel, men jag vill "starta" av
mig själv. Fast jag vet att jag gjorde ju det, i och
med att vattnet gick. Men jag vill att värkarna ska
komma av sig själv.
Och jag vill orkar krysta. Nog för att jag orkade,
för jag slapp ju sugklockan, men dom var ju tvugna
att hjälpa mig med yttre press, för att jag var helt
slut.
Jag vill ha kvar Cleo i rummet en längre stund än
bara nån minut, men det var ju nödvändigt att
springa iväg med henne en liten kortis.
Fast att först få ha henne på magen en sväng och
känna den där lyckan, för att sen vara panikslagen
för att dom sprang ut med henne en snabbis, och
undra vars mitt barn är, om allt är bra, var fan det
jobbigaste jag varit med om tror jag!
Men allt var ju bra, det var ju bara fostervatten som
dom var tvugna att få ur henne. Men det visste jag
ju inte just i den stunden.
Jaa... Minnen har vi gott om. Och jag är så glad över
att M faktiskt fotade så pass mycket, och att han
till&med filmade lite. Jag önskar nästan att han filmat
lite mer.
Nej. Nu ska jag nog gå och lägga mig med min
underbara familj som ligger inne i sovrummet och
sover så sött.
Jag älskar min Cleo och min M mer än något annat
i detta universum!
Hejdå!
Bajsar man på förlossningen?!
Haha! Jodå, dom flesta gör det.
Vill ni veta mer om vad som händer under och efter
en förlossning, alltså sanningen? Det där som ingen
pratar om?
Läs då denna blogg som är helt fantastisk:
http://bajsarmanpaforlossningen.blogg.se
Såhär snygg kan man vara under en förlossning
också:
Så nu vet ni!
Hejdå!
Vill ni veta mer om vad som händer under och efter
en förlossning, alltså sanningen? Det där som ingen
pratar om?
Läs då denna blogg som är helt fantastisk:
http://bajsarmanpaforlossningen.blogg.se
Såhär snygg kan man vara under en förlossning
också:
Så nu vet ni!
Hejdå!
Förlossningen.
Här kommer min förlossningsberättelse, i korthet!
Förlossningen gick bra, fast det var jobbigt och långdraget.
Vattnet gick 05.21 den 20/8. Inget hände på hela dagen och natten.
Så på återkontrollen, kl 9.00, morgonen dagen efter så fick jag i stort
sett välja att vänta på att det skulle komma igång av sig själv, eller att
bli igångsatt med dropp. Efter att ha pratat med en barnmorska en stund,
så kom vi fram till att det var bäst att sätta igång mig, eftersom att jag
mådde så dåligt både psykiskt och fysiskt av att bara gå och vänta.
Runt 10.45 satte dom droppet.
Värkarna gick bra att ta med EDA och lustgas. Åh! Dom var mina bästa
vänner! Hade jättebra barnmorskor under förlossningen också!
Hon jag hade på förmiddagen hjälpte mig igenom värkarna på ett så
himla bra sätt, och dom som jag hade när Cleo väl kom hjälpte mig att
orka!
Runt kvart i 11 på kvällen började jag känna krystkänsla, men inga
krystvärkar och jag var inte fullt öppen heller... Så det var sjukt jobbigt.
Jag var ju liksom tvungen att stå emot reflexen att trycka på! Och det är
fan inte lätt!
Runt 00.35 började krystvärkarna, och det är fan det värsta jag varit med
om tror jag!Jag orkade inte. Barnmorskorna fick använda yttre press och
dom fick tala om för mig när jag skulle krysta, nästan varje gång, då jag inte
kunde avgöra själv. Sen så låg Cleo med näsan vänd lite åt fel håll.
Jag trodde jag skulle dö! Men efter mycket kämpande så kom hon ut 22/8 02.02!
Bara minuter ifrån att bli förlöst med sugklocka. Men jag klarade det själv!
När hon kom ut var hon lite medtagen, så dom sprang iväg med henne efter att
jag fått ha henne på magen ett par sekunder. Det var hemskt! M blev rätt chockad det.
VI var ju liksom inte beredda på att M skulle få springa iväg med henne.
Men efter bara ett par minuter kom dom in med henne. M hade henne i sin famn,
och hon var det finaste jag någonsin sett!
Jag fick bara ett litet skrubbsår, och förlorade minimalt med blod.
Så i det stora hela så är jag rätt nöjd med förlossningen ändå, fast det var så kämpigt.
Bilix © 090919
Förlossningen gick bra, fast det var jobbigt och långdraget.
Vattnet gick 05.21 den 20/8. Inget hände på hela dagen och natten.
Så på återkontrollen, kl 9.00, morgonen dagen efter så fick jag i stort
sett välja att vänta på att det skulle komma igång av sig själv, eller att
bli igångsatt med dropp. Efter att ha pratat med en barnmorska en stund,
så kom vi fram till att det var bäst att sätta igång mig, eftersom att jag
mådde så dåligt både psykiskt och fysiskt av att bara gå och vänta.
Runt 10.45 satte dom droppet.
Värkarna gick bra att ta med EDA och lustgas. Åh! Dom var mina bästa
vänner! Hade jättebra barnmorskor under förlossningen också!
Hon jag hade på förmiddagen hjälpte mig igenom värkarna på ett så
himla bra sätt, och dom som jag hade när Cleo väl kom hjälpte mig att
orka!
Runt kvart i 11 på kvällen började jag känna krystkänsla, men inga
krystvärkar och jag var inte fullt öppen heller... Så det var sjukt jobbigt.
Jag var ju liksom tvungen att stå emot reflexen att trycka på! Och det är
fan inte lätt!
Runt 00.35 började krystvärkarna, och det är fan det värsta jag varit med
om tror jag!Jag orkade inte. Barnmorskorna fick använda yttre press och
dom fick tala om för mig när jag skulle krysta, nästan varje gång, då jag inte
kunde avgöra själv. Sen så låg Cleo med näsan vänd lite åt fel håll.
Jag trodde jag skulle dö! Men efter mycket kämpande så kom hon ut 22/8 02.02!
Bara minuter ifrån att bli förlöst med sugklocka. Men jag klarade det själv!
När hon kom ut var hon lite medtagen, så dom sprang iväg med henne efter att
jag fått ha henne på magen ett par sekunder. Det var hemskt! M blev rätt chockad det.
VI var ju liksom inte beredda på att M skulle få springa iväg med henne.
Men efter bara ett par minuter kom dom in med henne. M hade henne i sin famn,
och hon var det finaste jag någonsin sett!
Jag fick bara ett litet skrubbsår, och förlorade minimalt med blod.
Så i det stora hela så är jag rätt nöjd med förlossningen ändå, fast det var så kämpigt.
Bilix © 090919
Vecka 39 (38+3), 10 dagar kvar (11 dagar till 1 september).
06.22
Ingen bebis än. Inga outhärdliga värkar än.
Har sovit sen 03 ca. Var upp och kissade vi 04.45,
men inget händer...
Återkontroll kl 9.00.
Nu är jag less, och jag spyr på alla.
Får vi åka hem idag igen så gråter jag!
Hejdå.
Ingen bebis än. Inga outhärdliga värkar än.
Har sovit sen 03 ca. Var upp och kissade vi 04.45,
men inget händer...
Återkontroll kl 9.00.
Nu är jag less, och jag spyr på alla.
Får vi åka hem idag igen så gråter jag!
Hejdå.
Vecka 39 (38+2), 11 dagar kvar! (12 dagar till den 1 september).
05.21 tror jag att mitt vatten gick!
Det rinner nu, och jag är så nervös, och jag mår illa!
Har liiiite molvärkar.
Ska upp till förlossningen på kontroll så fort vi är klara med allt här.
Fy vad nervös jag är!
Det kommer ju göra skitont!
Nej, nu ska jag försöka samla ihop mig.
Och alla saker.
Hejdå!
10.53
Kom hem för nån timma sen.
Det är mitt vatten som gått! :D
Börjar känna av värkarna lite mer nu. Men det är fortfarande
så att jag står ut.
Kl 16.00 ska vi på återkontroll, om inget mer händer tills dess.
Nu ska jag vila.
Hejdå!
21.55
Ingen bebis än. Inga jobbiga värkar än.
Jag hatar allt och alla. (Nästan).
Hejdå.
01.48
Nu börjar det göra ont!
Hoppas hoppas!
Hejdå!
