BILIX

Hanna skrev en kommentar om att hon kände sig
pikad.
Det var verkligen inte så jag menade!

Syftade mer på sådana där personer som tror att dom 
är "inne". Typ. Som verkligen tror att folk
är så hemskt intresserade av deras liv.  
Haha, visst, mina vänner kanske inte skriver
världsintressanta uppdateringar alla gånger, men det
gör inte jag heller.
Som idag: "Jag och Cleo har haft en skön dag i solen <3"
Liksom, vem bryr sig?
Tycker bara att det är ett intressant fenomen det här
med facebook.

Sen hatar jag bekräftelsefiskandet som också kan
förekomma i olika personers statusuppdateringar.
Typ:
Maja Majsson är så ful och äcklig!
Och i kommentarerna nedanför kan man läsa om hur
bra Maja Majsson är.

Eller en klassiker:
Maja Majsson är stark! Jag kommer klara det här!
I kommentarerna kan man läsa om hur bra Maja Majsson
är, och hur stark hon är.
Efter det följer en till statusuppdatering som är lite mer
avslöjande. Typ:
Maja Majsson jag är värd bättre. Jag har gått vidare.
Och så vidare.

Råkar det vara så att ingen kommenterar och säger hur
bra, stark eller snygg eller vad fasiken nu personen vill
höra att den är, så kommer det strax en ny statusuppdatering
som är ännu värre. Typ:
Maja Majsson kan lika gärna dö, ingen skulle ändå bry sig.

Är det fortfarande ingen som kommenterat kan man snart
se en ny statusuppdatering där det verkar som om personen
är schizofren. Typ:
Maja Majsson Jag älskar mina vänner och min familj! Tack
för att ni finns!

Jaa. Ni ser mönstret.
Usch. Jag tål det bara inte!
Varför inte skriva:
Maja Majsson behöver massa bekräftelse och uppmärksamhet.
?

Jag har funderat mycket på det här med statusuppdateringar
på Facebook.
Det finns egentligen inget mellanting mellan "jag-är-så-ball-för-
jag-har-skrivit-nåt-helt-wacko-på-min-status-"statusuppdateringar
och "jag-har-inget-vettigt-att-uppdatera-min-status-med-så-jag-
gör-ett-miniblogg-inlägg-här-som-är-helt-ointressant-och-tråkigt-"
statusuppdateringar.

Antingen är det exempelvis:
Olle Olsson suger på en diskborste bara för att jag kan!

eller:
Olle Olsson har inget att göra idag. Så jag ska nog dammsuga,
skura, putsa förnster, laga lax till lunch och sen slappa i soffan
och ringa till min mamma och prata bort en timma. Sen ska jag
skura toaletten och sen sova.

Ingen utav dom är ju speciellt intressanta. Ändå sitter vi till höger
och vänster och "gillar" inlägg. För att... Ja? varför egentligen?
Jag antar, och hoppas, att folk, liksom jag, vet att ens statusupp-
datering egentligen är helt ointressant för dom flesta av ens "vänner".

Jag tror inte att det är speciellt många som bryr sig om jag ska
amma, byta bajsblöja, ut och gå eller hoppa bungy jump.
Faktiskt.

Ni har väl hört om mordet som skedde i Södertälje?
Alltså det HÄR mordet.
Det är så fruktansvärt hemskt. Jag förstår inte vart
världen är på väg.
Det värsta av allt är att jag förmodligen har gått i
samma skola som denne 22-åriga kille, eftersom att
mordet skedde i Brunnsäng, som är misstänkt för
mordet. Om jag visste vem det var, så skulle jag
förmodligen bli chockad och bestört över vem det är.
Så jag är nog väldigt glad ändå att jag inte vet vem
det är.
Mer om denna tragedi går att läsa HÄR.

När jag var liten passerade jag den där dörren varje
morgon, när jag var på väg till skolan.
Man går inte säker någonstans.

Hejdå.

För ett tag sedan så skrev jag och berättade om
spöket som vi har hemma. Det inlägget kan du
läsa HÄR.

Det jag inte skrev där, är att M en gång blivit riven
av någon eller något.
Det var på hans ena sida, liksom under armen, som
jag såg att han hade rivmärken, och jag frågade vart
han hade varit och rivit sig. För rivmärkena såg färska
ut, men vi låg i sängen, och han hade inte haft dom
där minutrarna innan. Och nej, katten var inte i närheten
då heller.
Han svarade att han inte visste men att han nu kände
att det sved lite.
Vi kom aldrig fram till vad det var han rivit sig på, men
jag tror att det är spöket. För detta var kort efter jag, för
första gången, hört någon stöna mig i örat, och blivit
tafsad på.

Såhär såg det ut:



(Dålig bild, för den är tagen med min gamla mobil).

Och här om dagen, efter jag skrivit om spökerierna här, så hände
det igen. M hade rivmärken, likadana, i nacken. Finns ingen
förklaring till hur dom kom dit.
M har hört suckningar, och dörrar, här hemma, öppnas helt utan
anledning.
Och idag senast, så var det någon som knackade i tavlan bakom mig.

Det händer något varje dag, och jag tror att det beror på att vi
snart ska flytta.

Vad tror ni?

Hejdå!

Jag ska nu skriva ett sådant där "kvälls-
grubbleri-inlägg". Det kan anses stötande
av vissa, men jag menar inte att göra någon
illa, eller kliva nån på tårna.

Jag har, någonstans, för ett tag (månader? år?) sen,
läst om en kvinna som hamnade i den mardrömslika
situationen att välja mellan att rädda sin mans liv, eller
sin bebis liv. Hon valde mannen. Jag vill minnas att det
var för att det var större chans för mannen att överleva,
än vad det var för bebisen.
Jag vill också minnas att en kommentar fanns med där,
som jag har funderat lite på. Jag vet inte om det var hon
själv som sade så, eller om det var någon annan som
kommenterat.
Men kommentaren löd ungefär:
"-Klart man väljer mannen, för honom finns det bara en av.
Men ett nytt barn är ju inte så svårt att fixa."

Men då tänker jag såhär: Men barnet finns det ju också
bara ett av!

Jag har också sett den kommentaren i sammanhanget
där någon förlorat sitt barn sent i graviditeten, eller i PSD.

Jag tycker att alla små barn som föds, är redan en liten
idivid. En person. Alla små barn har en egen personlighet
redan i magen. Det kan nog varenda kvinna som varit
gravid skriva under på.
Vissa är lugna, vissa är vilda. Vissa är envisa, och vissa
är mer "medgörliga".
Så därför tycker jag att en sådan kommentar, som att
man kan ju faktiskt bara fixa en ny bebis, när någon förlorat
sitt älskade barn, är helt sjuk!
Inte skulle man ju säga så om en treåring? Eller om en 10-åring?
Nej. Just det.

Ville bara få ur mig detta. Usch. Vill inte ens tänka på
detta hemska ämne.

Nu ska jag genast springa och pussa min älskade fina Cleo.
Hon är ju trots allt vaken...

Hejdå!

Här kommer ett sådant där "kvällsgrubbleri-inlägg".
Detta låg jag och tänkte på inatt, när Cleo äntligen
somnat.

Har jag någonsin berättat om spökerierna här,
hemma hos oss?
Inte? Då ska ni få höra!

Allt började med att jag kände mig iakttagen som
tusan, när jag var hemma, eller ja, då var det ju
hemma hos M. Men tänkte inte så mycket på det då.
Sen blev det mer och mer efter jag flyttade hit. Fick
då höra av grannarna, alltså M's syster, och även av
M's mamma, som också bott här en gång i tiden, att
det faktiskt spökar här.
Svärmor har sett en gubbe på vinden, när hon bodde
här. På den tiden så hängde man tvätten uppe på
vinden, och det var när hon var där och hängde tvätt
som hon såg honom. Hon säger att han såg ut som
en ryss, med sådan där pälsmössa och pälskappa.

Svägerskan och hennes karl bor på andra våningen,
alltså precis under vinden, och dom säger att dom har
hört ljud där ifrån ett antal gånger.

Nåja, nu ska jag berätta om mina egna upplevelser.

När jag precis flyttat hit, så var M och jobbade, och
jag var själv hemma, så när som på katten. Jag ligger
och sover, men vaknar av att det börjas spela musik
på väldigt hög volym. Jag blev skiträdd och ringde M.
Precis när M svarar så blir det tyst. Frågade då om han
var hemma, men nej, han var på jobbet.
Jag gick då upp och kollade på datorn om det var något
som stod igång där. Men nej. Datorn var på, liksom
stereon, men det var den alltid på den tiden. Men inget
program var öppet på datorn. Inte ens msn. Så vars
musiken kom ifrån är än idag ett mysterium.

Ett par veckor senare så hände samma sak, men då
hörde M också, för det fortsatte spela en stund, medans
jag pratade med honom i telefon. Vi har inte heller kunnat
hitta någon exakt förklaring till detta heller.

Ett par månader senare så stod jag och fixade håret i
hallen, framför spegeln. M hade redan gått ut till bilen,
så det var bara jag hemma.
Någon stönar då i mitt öra.
"Va?" säger jag, innan jag kom på att jag faktiskt var
ensam.
Jag sprang ut, kan jag ju tillägga.

En annan sak som har hänt ett par gånger är att jag känner
att någon, faktiskt, tafsar på mig.
För ett tag sedan, kanske typ ett år eller lite mer, så stod jag
vid spisen och lagade mat. Jag känner hur någon stryker sina
händer bak på mina höfter och framåt, som att någon skulle
hålla om mig, alltså krama mig runt min midja.
Jag lutar mig bakåt och säger: "Hej älskling!" eftersom att
jag trodde det var M. Men ingen där. Jag går då och kollar
mot vardagsrummet, och på den tiden så hade vi datorn så
att man såg den från köket. Och där sitter M, helt inne i sitt
spel.
Jag frågade då om han nyss kramat mig, men neej, han var
ju mitt uppe i spelet.
Jag fick kalla kårar.

Ett par veckor senare så höll vi på att sätta upp en hylla, eller
om det var lamporna på hyllan som vi satte upp. Jag var
grymt irriterad för allt gick skit. M gick och hämtade någon
och jag känner hur någon smeker mig på min röv. "Men sluta!"
säger jag, i tron om att det var M. "Va?!" säger han och står
på andra sidan rummet. Det var alltså inte han den gången
heller.
Jag fick, återigen, kalla kårar.

Ett par veckor efter det, så rensar vi ett par lådor.
Jag hittar då min gamla mobil. Den har inte blivit använd på
hur länge som helst och jag tar upp den och bara håller i den,
för att sedan lägga tillbaka den i lådan.
Dagen efter börjar det ringa någonstans i lägenheten. Men det
låter väldigt avlägset. Som att det skulle vara hos grannen.
Sen slutar det.
Skumt, tänker jag. Efter en stund börjar det igen. Jag börjar
då leta och leta. Tillslut hittar jag ju mobilen, som jag dagen
innan har hållt i, och det är den som lyser och ringer. Men inte
mer än så. Jag sliter upp batteriluckan och sliter ur batteriet
och slänger ner telefonen igen i lådan och ringer genast och
berättar för M.

Sen är det smågrejer som hela tiden händer. Jag ser, i ögonvrån
hur någon går i hallen när jag sitter och kollar tv. Jag ser också
ofta, i ögonvrån, hur någon står och kikar på mig i hallen, när
jag sitter här.
På nätterna så hör jag hur någon, ibland går i ytterdörren, ibland
hur någon går i köket, ibland hur någon gå i hallen. Och ibland
låter det som någon knackar någonstans.
Jag hör, mitt i natten, hur någon är nere i garaget, som ligger
precis under vårat sovrum.
Glödlampor, och elektronik överhuvudtaget, går sönder på en
gång.
Senast i raden av saker som gått sönder är vår babyvakt. Den är
ca 1 månad gammal.
Glödlampor dör efter bara någon - eller några veckor. Hela tiden.

Det senaste som hände var i helgen. M stod bakom mig och han
höll på att muppa sig, så som han och jag gör. Alltså driver med
varandra. Men han stod ändå kanske en armlängd ifrån mig.
Jag känner hur någon verkligen blåser mig i nacken. Alltså precis
så som man blåser ut ett ljus.
"Vad gör du din mupp?" skämtar jag med M. "Va? inget?" säger han.
Vi diskuterade en stund om detta, men det var inte han som hade
blåst mig i nacken...

Om du tror på mig eller inte är upp till dig.
Jag vet vad jag varit med om. Och jag är ju helt övertygad om
att det spökar här.
Jag vet också att det är en man. Hur jag vet det? Det känner
jag bara.
Jag vet att han är runt 50-60 år, och det är också något som
jag bara känner.
Det finns mycket runt denna man som jag känner. Men ja, jag kan
ju aldrig bevisa det.

Undra om spöket kommer sakna oss när vi flyttar, eller
om det är då han får som han vill?

Jaja. Nu vet ni allt detta också.
Skulle vara...

Exakt precis nu så var det någon som öppnade sovrumsdörren!
23.09 är klockan, och jag höll på att kissa ner mig!
Sammanträffande? Knappast!

Det jag skulle skriva var:
Skulle vara roligt att höra om ni varit med om något oförklarligt!

Nu ska jag amma.
Hejdå!

Nu har jag lagt till ännu en kategori på min blogg.
Nämligen Kvällsgrubbleri.

I denna kategori kommer alla dom här sakerna som
jag kommer på att skriva om på kvällarna, som jag
oftast har glömt bort till morgonen, att hamna.
Dom jag minns, vill säga.

Jag tror även att jag ska börja ha, antingen ett block,
eller post-it lappar vid sängen, så jag kan skriva ner
mina kvällsfunderingar på, så jag inte glömmer bort
dom. För det gör jag annars. Garanterat.

Hejdå!

...det var frågan år 2006.

För det året så levde jag på försörjningsstöd. Och för
att få mina ynka kronor som ändå inte räckte hela
månaden, hur mycket jag än snålade, så var jag
tvungen att ha en praktik någonstans.
Inte mig emot, eftersom att tanken med en praktikplats
är att det ska finnas möjlighet att leda till jobb efter praktik-
perioden. Jag fick, efter en misslyckad praktik på ett
annat ställe där dom utnyttjade mig till max (olagligt),
praktik påen förskola.
Jättemysigt var det och jag trivdes.

Det var vinter och barnen var ute från ca kl 9 till 11.
Och sedan kl 13 till 14 vid bra väder för dom större
barnen. (Jag minns ju såklart inte tiderna exakt).
Efter ca fyra veckor så hade vi, alltså jag, min
handläggare och hon som skulle föreställa någon form
av mentor på praktikplatsen, möte om hur det gick.
Allt gick bra, och dom var så nöjda med mig. Barnen
tyckte mycket om mig, och jag var mycket pedagogisk.
Men jag hade för dåliga utekläder, enligt personalen.
Dom ville alltså att jag, som levde på under existensmini-
mum, skulle köpa mig ordentliga ytterkläder. Alltså
termo-byxor, vinterjacka och vinterkängor.
Dom tänkte kanske inte på att jag inte fick "arbetskläder" av
kommunen, som dom.

Ytterkläderna jag ägde bestod av ett par fake-converse
med raggsocka i, strumpbyxor med exempelvis jeans
över, en ca 3 år gammal höstjacka från HM som jag fått
av min syster, med några lager tröjor under. Ett par finger-
vantar och en halsduk, och faktiskt, en mössa.
Och jag frös. Det ska gudarna veta. Men jag klagade aldrig
över det.

Handläggaren tyckte också att jag skulle inhandla mera
ytterkläder. Och jag blev glad, eftersom jag trodde att jag
skulle få bistånd för detta. Ytterkläder hade inte suttit fel.
Men när pengarna kom, så fanns där inga extra pengar.
Jag ringde till min handläggare och frågade om jag inte
hade blivit beviljad pengar till, åtminstone, en varm jacka.
Nej. Det hade jag inte. Det fick jag ta från "normen", som
dom så fint kallade det.

Då blev alltså frågan: Att gå hungrig eller frysa?
Jag valde att äta.
Och fy tusan vad jag frös den vintern.

Men såhär ser det ju tyvärr ut för en hel del människor i
dagens läge.
Ska man verkligen behöva välja mellan att gå hungrig eller
frysa?

Jag kan ju tillägga att ca 8 veckor senare, när praktikperioden
hade tagit slut, fortfarande var arbetslös, och fortfarande gick
i mina iskalla kläder.

Tack och lov att jag inte la mina surt förvärvade, ynka kronor,
på dyra termo-byxor och vinterjacka, utan att jag faktiskt
valde att äta istället.

Hejdå.