Edit.
Jag måste börja med att säga att min familj inte
alls skiter i mig, även fast det verkade så i det
förra inlägget. Det har bara inte klaffat att
träffas, och ibland orkar jag helt enkelt inte träffa
min bonuspappa och min mamma. Men idag hade
jag ju faktiskt sett fram emot det.
Därför blir jag så ledsen när man blir bortglömd,
eller bortprioriterad. För tänk om jag hade ringt
runt 13-14 tiden och sagt att: "Nu får nu komma,
för nu har vi städat", och dom hade andra planer,
fast det var sagt att vi skulle "fira" mig idag.
Vad hade dom gjort då?
Och det där med presenter... Eftersom jag inte
har träffat min mamma eller min bonuspappa så
har jag inte fått någon present än. Och det är jag
som har varit tvungen att boka om, varje gång vi
bestämt, förutom idag.
Och av Sara fick jag en cola och en chokladkaka.
Det räknas väl ändå?
Fast vi systrar har en tyst överenskommelse: Inga
presenter om man har dålig ekonomi. Och det har
vi ju alla. Så jag är ju inte sur eller ledsen
över det, eller på dom.
Kändes bara surt när dom fått massa grejer av
bonuspappan, men jag inte fått något...
Och mina systrar är undebara, och jag förstår att
dom inte har så stor lust att sitta hemma och glo
tv med mig och Cleo en lördag.
Men då borde dom förstå att jag inte pallar höra om
deras helgplaner, som innebär att supa, i detalj. Det
är då man börjar känna sig sådär ensam och utanför.
Men det kändes i hjärtat när man inte ens blir till-
frågad att följa med, eller komma förbi.
Men det gäller även mina vänner. Jag blev ledsen
igår när alla träffades, men ingen förmådde sig
att lyfta luren och fråga om jag och Cleo ville följa
med. Det känns trist. Trist att alla tar förgivet att
man inte kan eller vill eller orkar, fast jag sagt att
dom mer än gärna får ringa och höra åtminstone.
Vill jag inte så säger jag det. Inte mer än så.
Sen är inte jag den långsinta typen, och jag är inte
sur eller arg. Jag tycker bara det är tråkigt. Och
jag blir ledsen. Men ja, vi vet ju alla att det går över.
Igen. Som alltid. För sån' är jag!
Så nu vet ni. Ibland låter det värre än vad det är.
Eller gör det det?
Hur hade ni reagerat i en sådan här situation?
Hejdå!
P.s. Tack för dom söta kommentarerna! Men som sagt,
ibland låter det värre än vad det egentligen är. Eller? D.s
alls skiter i mig, även fast det verkade så i det
förra inlägget. Det har bara inte klaffat att
träffas, och ibland orkar jag helt enkelt inte träffa
min bonuspappa och min mamma. Men idag hade
jag ju faktiskt sett fram emot det.
Därför blir jag så ledsen när man blir bortglömd,
eller bortprioriterad. För tänk om jag hade ringt
runt 13-14 tiden och sagt att: "Nu får nu komma,
för nu har vi städat", och dom hade andra planer,
fast det var sagt att vi skulle "fira" mig idag.
Vad hade dom gjort då?
Och det där med presenter... Eftersom jag inte
har träffat min mamma eller min bonuspappa så
har jag inte fått någon present än. Och det är jag
som har varit tvungen att boka om, varje gång vi
bestämt, förutom idag.
Och av Sara fick jag en cola och en chokladkaka.
Det räknas väl ändå?
Fast vi systrar har en tyst överenskommelse: Inga
presenter om man har dålig ekonomi. Och det har
vi ju alla. Så jag är ju inte sur eller ledsen
över det, eller på dom.
Kändes bara surt när dom fått massa grejer av
bonuspappan, men jag inte fått något...
Och mina systrar är undebara, och jag förstår att
dom inte har så stor lust att sitta hemma och glo
tv med mig och Cleo en lördag.
Men då borde dom förstå att jag inte pallar höra om
deras helgplaner, som innebär att supa, i detalj. Det
är då man börjar känna sig sådär ensam och utanför.
Men det kändes i hjärtat när man inte ens blir till-
frågad att följa med, eller komma förbi.
Men det gäller även mina vänner. Jag blev ledsen
igår när alla träffades, men ingen förmådde sig
att lyfta luren och fråga om jag och Cleo ville följa
med. Det känns trist. Trist att alla tar förgivet att
man inte kan eller vill eller orkar, fast jag sagt att
dom mer än gärna får ringa och höra åtminstone.
Vill jag inte så säger jag det. Inte mer än så.
Sen är inte jag den långsinta typen, och jag är inte
sur eller arg. Jag tycker bara det är tråkigt. Och
jag blir ledsen. Men ja, vi vet ju alla att det går över.
Igen. Som alltid. För sån' är jag!
Så nu vet ni. Ibland låter det värre än vad det är.
Eller gör det det?
Hur hade ni reagerat i en sådan här situation?
Hejdå!
P.s. Tack för dom söta kommentarerna! Men som sagt,
ibland låter det värre än vad det egentligen är. Eller? D.s
Kommentarer
Sagt av: haniki
jag kan ju iaf säga varför jag inte hörde av mig i fredags. jag hade en stressig dag, hade varit hemma en halvtimme när tjejerna kom. och du är inte känd för att vara den snabba typen så hade jag ringt då så hade du nog ändå inte hunnit komma, hehe :P
men jag vet hur du känner, det var likadant för mig när jag var gravid/hade fått barn. omvända roller I guess. ibland känner man sig ensam, kommer du ihåg att du sa att jag skulle sluta sitta hemma och tycka synd om mig själv? haha, så snäll <3 men skitsamma. det är ju ingen som dissar dig. du vet väl själv hur det är. man är alltid välkommen. och jag ska försöka bli bättre på att ringa. men man kan göra nånting själv också :)
puss
Trackback
